För snart tre år sedan skrev jag en artikel liknande denna på ämnet om rekryteringen av assistenter. Precis då som nu så är det fortfarande trögt för många assistanstagare att rekrytera nya assistenter trots att vi fortfarande har en relativt hög arbetslöshet i Sverige. Ungefär 515 000 arbetsföra personer var enligt SCB arbetslösa i augusti i år. Men trots den höga arbetslösheten så är det relativt få som söker arbete som personlig assistent. Dessvärre verkar det som att orsakerna som för tre år sedan gjorde det trögt att rekrytera assistenter fortfarande kvarstår i kombination med att vissa av orsakerna förstärkts.

Arbetslösheten

När jag skrev om assistentrekryteringen i oktober för tre år sedan hade vi en offentlig arbetslöshet på ca 6,3%. I augusti i år var den siffran 6,6 %. När pandemin härjade som värst hade vi en genomsnittlig arbetslöshet på ca 8,8% under 2021. I antal personer så innebär 6,6% arbetslöshet att ca 515 000 personer som potentiellt sett skulle kunna arbeta står utan ett jobb idag. Sen får man fundera på om det är hela sanningen. Exempelvis så finns det troligtvis arbetssökande som egentligen inte har möjlighet att arbeta, men som av olika skäl tvingas att stå till arbetsmarknadens förfogande. Men oavsett hur vi väljer att tolka statistiken så kan vi ändå sammanfatta det med att det finns förhållandevis väldigt mycket människor som skulle kunna arbeta men inte gör det. Under pandemin när arbetslösheten var högre än nu föreföll det något enklare att rekrytera även i assistansbranschen. Antalet ansökningar per utannonserad tjänst vart i alla fall betydligt högre. 

Vi hör ofta politiker som menar att vi behöver skapa fler kompetenslösa arbeten så att fler kommer i arbete.

Att det är svårt att rekrytera assistenter, trots en teoretiskt stor tillgång på arbetskraft blir väldigt motsägelsefull. I synnerhet som det just nu finns väldigt många lediga arbeten som personlig assistent. Det är förvisso långt ifrån alla människor som skulle kunna klara av att arbeta som personlig assistent, trots att våra kära politiker ofta vill påskina annat. Vi hör ofta politiker som menar att vi behöver skapa fler kompetenslösa arbeten så att fler kommer i arbete. Bland våra politiker tycks det finnas en övertygelse om att alla kan få arbete bara vi skapar dessa kompetenslösa arbeten eftersom vem som helst skulle kunna ta ett sådant arbete. Den personliga assistansen brukar ofta komma på tal som ett bra exempel på ett kompetenslöst arbete som alla kan utföra. Vi som lever med personlig assistans vet att detta naturligtvis inte är sant. Men finns det verkligen något arbete som är kompetenslöst? Finns det något arbete idag som inte kräver att du åtminstone kan läsa, skriva och räkna? Finns det något arbete som idag inte kräver att du utifrån en instrukiton,  ofta skriftlig instruktion kan omsätta instruktionen i praktisk handling? Att läsa, skriva, räkna och utföra en instruktion i praktisk handling kräver kompetensen till att kunna göra just detta. Därför skulle man våga sig på att säga att något sådant som ett kompetenslöst arbete faktiskt inte existerar. Alla arbeten kräver någon form av kompetens. Inte minst som personlig assistent. En grundläggande kompetens som personlig assistent är att du kan kommunicera med assistanstagaren du arbetar med. Ibland räcker det att du har ett talat språk, ibland behöver du kunna teckenspråk, ibland behöver du kunna tolka ansiktsutryck och så vidare. Sen varierar det vilka kompetenser som behövs utifrån den assistanstagare du skall arbeta med. Att därför tro att alla arbetslösa människor i samhället skulle kunna ta ett assistantjobb är inget annat än en myt. Men med tanke på hur hög arbetslösheten ändå är och hur många anställningsbara människor som finns så borde det ändå finnas mer än tillräckligt med kompetenta människor som skulle bli utmärkta assistenter. 

Låg status

En annan sak som jag belyste som ett problem förra gången jag skrev om svårighterna att rekrytera assistenter var att assistansyrket väldigt ofta också får mycket negativ publicitet och drar ner statusen på yrket. Detta gäller tyvärr fortfarande. För många har personlig assistent nästan blivit ett skällsord. Inte minst på sajter som Flashback eller Familjeliv där det pratas väldigt illa om både assistenter, assistentyrket och funktionshindrade. Därför kan man nog tyvärr anta att antalet människor som faktiskt är stolta över att arbeta som personlig assistent fortsätter att sjunka. Det begås till exempel fortfarande alldeles för mycket brott i assistansbranschen. I första hand av oseriösa utförare som både hotar och lurar staten. I både traditionella och social medier rapporteras det fortfarande ofta om assistenternas dåliga arbetsmiljö eller incidenter som har hänt mellan assistenter och användare. Den psykiska ohälsan bland personliga assistenter är också fortsatt hög. Det finns förmodigen många som har provat att arbeta i assistansbranschen och som förmodligen skulle kunna tänka sig att fortsätta, men som väljer att inte komma tillbaka på grund av att de varit med om olika incidenter i yrket. Det kan t.ex. bero på att en användare har avlidit och att sorgen blivit för svår att hantera, det kan handla om att assistenten blivit utsatt för fysiskt eller psyksikt våld eller att assistenten på grund av användarens hälsotillstånd farit illa. Här har assistansanordnaren ett enormt stort ansvar. Men de flesta anordnarna, inklusive kommunerna orkar inte med att följa upp varför en assistent slutar. Det förebyggande arbetet mot psykisk och fysisk ohälsa i assistansbranschen kunde också varit avsevärt mycket bättre vilket troligtvis fått fler att vilja stanna kvar i yrket. Det finns alltså fortfarande alldeles för många faktorer som påverkar yrket negativt och därmed bidrar till att det blir svårare att hitta människor som söker sig till assistansbranschen.

Trygghet

Anställningstryggheten som assistent är idag mer eller mindre obefintlig. I princip alla privata assistansutförare anställer sina assistenter på tidsbegränsade avtal eller behovsanställning (populärt kallat timanställning). "Så länge assistansuppdraget varar" är en populär formulering i de flesta anställningsavtal. Vilket gör det väldigt enkelt att avsluta assistentens anställning enligt de kollektivavtal som finns. De flesta med personlig assistans har till exempel inte rätt att ha med sig sina assistenter när de blir inlagda på sjukhus. Då varslas ofta hela assistanstagarens grupp omgående. Under pandemin blev ännu en faktor upp som påverkar anställningatryggheten väldigt uppenbar. Alla tidsbegränsade avtal kan brytas med två veckors varsel om assistanstagaren inte tycker att det fungerar med assistenten. Under pandemin fick väldigt många assistenter lämna sina arbetsplatser för att de till exempel åkte buss till arbetet och potentiellt sett kunde bidra till att smitta assistanstagaren. Andra blev avskedade för att de inte ville vaccinera sig. Officiellt blev orsaken att assistanstagaren inte längre tyckte att det fungerade, men i praktiken blev assistenterna uppsagda på skäl som på ALLA andra arbetsplatser hade varit olagliga. Självklart är det jätteviktigt att det blir en bra relation mellan assistenten och assistanstagaren. Det är mer eller mindre omöjligt att utföra sitt arbete som assistent utan en god relation. Det kan också vara extremt psyksikt påfrestande för assistanstagaren med en assistent som hen inte känner sig trygg med. Därför behöver det finnas ett sätt att avbryta en anställning när relationen mellan assistent och assistanstagare inte fungerar. Men när regelverket missbrukas skapar det problem. I det här fallet leder det till att ytterligare urholka anställningstryggheten som assistent. Vilket i sin tur gör yrket mindre attraktivt.  

Assistansersättningen

Den så kallade assistansersättningen fortsätter att släpa efter och de få och låga höjningarna räcker inte för att lönerna i branschen skall hänga med. Samtidigt skall kommunerna spara pengar och de privata utförarna skall fortfarande tjäna sina pengar. Det får i vissa fall en dubbelt negativ effekt på att hålla lönerna nere i assistansbranschen. Minimilönen i assistanbranschen är i år 122,11 kronor per timma. Samma siffra för restaurangbranschen i Lönegrupp 2: För arbete där förkunskaper inte är något krav och då introduktion och utbildning normalt sker på arbetsplatsen är 132,99 kronor per timma. 

Du får 10 kronor mer per timma för att diska tallrikar och ta emot beställningar än vad du får om du hjälper en annan människa att äta eller torka sig i rumpan. 

Skillnaden i minimilöner säger både en del om hur låga lönerna i assisatnsbranschen är då man som assistent ofta behöver ha vissa förkunskaper. Det säger ocksp en hel del om hur vi värderar människor i Sverige. Du får 10 kronor mer per timma för att diska tallrikar och ta emot beställningar än vad du får om du hjälper en annan människa att äta eller torka sig i rumpan. 

Högre löner och förbättrad status

Slutsatsen blir att det fortfarande är andra stora faktorer som bidrar till att det är relativt få som vill bli personliga assistenter, trots en hög arebtslöshet. Den största anledningen är fortfarande att lönerna och anställningstryggheten jämfört med andra branscher är för dåliga för att locka arbetskraft tilll branschen. Sedan har assistansbranschen fått utstå många motgångar under många år och fått ett allt sämre rykte, vilket har gjort att statusen i yrket praktiskt taget är obefintlig. För att vända trenden så måste det till förändringar, stora förändringar. Lönerna och kollektivavtalen måste bli bättre jämfört med andra branscher. Statusen i yrket måste höjas genom att arbeta med att förebygga de faktorer som idag drar ner statusen i yrket. 

#assistansersättningen