Assistans

Det här är första delen i en serie artiklar om #assistansersättningen. I artikelserien vill jag titta närmare på frågan om indexering av schablonen för den personliga assistansen och varför frågan om att indexera assistansersättningen är mer komplicerad än den ofta framställs i debatten.

När regeringen presenterade budgeten för 2026 blev det en stor besvikelse för hela funktionsrättsrörelsen, vilket varit svårt att undgå i dagspress och sociala medier de sista veckorna. Man hade hoppats på en indexering av schablonbeloppet så att assistansersättningen följer löne- och kostnadsutvecklingen. Istället blev det en uppräkning på ynka 1,5% och ett reviderat förslag om indexeringen där regeringen skall undersöka möjligheterna till en indexering. Reaktionerna från funktionsrättsrörelsen lät inte vänta på sig. Det blev en hatstorm mot regeringen och deras svikna löfte mot den personliga assistansen och assistanstagarna.

Tvåårsomprövningarna har fortfarande inte återinförts. Vilket på ett sätt är positivt med tanke på de enorma konsekvenser det hade för den enskilde individen. Men sedan 2017 fram till idag så har utvecklingen istället tagit en annan väg som nu får förödande konsekvenser för både den enskilde individen, men också för assistansbolagen och Sveriges kommuner.

Huvudmannaskapet för den personliga assistansen föreslås bli enbart statens. Idag delas huvudmannaskapet mellan Sveriges kommuner och staten. Huvudmannaskap betyder enkelt förklarat den som har yttersta ansvaret för en viss verksamhet. Ett delat huvudmannaskap eller delat ansvar får i de flesta fall konsekvenser. I folkmun brukar man säga att delat ansvar är samma som inget ansvar. Och till viss del är det sant. Det dubbla huvudmannaskapet för den personliga assistansen har lett till att många personer fallit mellan stolarna och inte fått någon assistans överhuvudtaget.

För snart tre år sedan skrev jag en artikel liknande denna på ämnet om rekryteringen av assistenter. Precis då som nu så är det fortfarande trögt för många assistanstagare att rekrytera nya assistenter trots att vi fortfarande har en relativt hög arbetslöshet i Sverige. Ungefär 515 000 arbetsföra personer var enligt SCB arbetslösa i augusti i år. Men trots den höga arbetslösheten så är det relativt få som söker arbete som personlig assistent.

För att ha rätt till personlig assistans så krävs att du har ett funktionshinder som uppfyller reglerna i någon av de tre så kallade personkretsarna eller grupperna. Personkretsarna finns definierade i LSS (Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade) och innehåller en beskrivning av olika kriterier som måste vara uppfyllda för att du skall kunna ansöka om personlig assistans enligt LSS.

Vi har för närvarande en arbetslöshet på ca 6,3 % i sverige. Trots detta så finns det många branscher där det saknas arbetskraft. Men hur är det möjligt att vi har en arbetslöshet på 6,3% och att det ändå saknas arbetskraft? Assistansyrket är i grund och botten ett serviceyrke med omsorgsinriktning där den personliga assistenten hjälper en annan människa med sådant som användaren hade kunnat göra själv om inte användaren hade haft sitt funktionshinder. I detta avseenede så är assistentyrket ett väldigt omväxlande och stimulerande yrke. Något som vem som helst skulle kunna klara av att utföra rent praktiskt. Det finns tre stora faktorer till varför det är så svårt att hitta arbetskraft till assistansbranschen trots en hög arbetslöshet. Den största anledningen är att lönen och kollektivavtalen jämfört med andra branscher är för dåliga för att locka arbetskraft tilll branschen.